Förra veckan råkade jag träffa en vän utanför King's samtidigt som kampanjen Black and Minority Ethnic tog sina sista bilder. På frågan om jag ville bidra med min personliga syn på frågan – med hjälp av det numera berömda meningen-på-en-whiteboard-formatet – tvekade jag. Jag kanske bara är ouppmärksam, men det verkade som om jag inte hade upplevt något enastående diskriminerande under min tid på Cambridge. Visst, det förekom lite slentrianmässig rasism då och då – det udda skämtet om att asiater hade små ögon eller var bra på matte – men inget jag uppfattade som aktivt skadligt. Jag ville inte falskeligen måla upp mig själv som ett offer och tackade artigt nej till erbjudandet.
Men sedan tittade jag upp Jag också, Am 'kampanj och det fick mig att tänka. Var min avslappnade inställning till ras en del av problemet? Är det ens ett problem värt att ta itu med när det finns större problem till hands? Vad kan du göra åt något som är så djupt rotat i samhället? Det var frågor som jag bara hade ägnat den minsta uppmärksamhet åt före de senaste I, Too, Am-kampanjerna på Harvard, Oxford och Cambridge; kampanjer vars popularitet bevisade, utom allt tvivel, att dessa frågor har resonans hos många studenter, minoritet eller annat. Dessa bilder avslöjade för många för första gången hur, genom att vidmakthålla kulturell okänslighet och okunskap, även oavsiktligt rasistiska handlingar kan försvaga känslan av samhörighet bland många etniska minoritetselever.
Jag är också Cambridge
Att öka medvetenheten om fördomar är en viktig fråga, särskilt när den fördomen inte alltid är öppen. Och framgången för BME-projektet visar vilken förmåga kampanjer av detta slag kan ha för att fånga allmänhetens fantasi.
Men jag tycker också att det saknas ett knep.
Många grupper möter fördomar i och utanför vårt universitet och ändå tenderar vi att se dem som isolerade frågor. Skulle det inte vara bättre att se hur dessa kategorier hänger ihop och därigenom bygga en enad respons som är effektiv på basnivå?
Vi skulle kunna börja med 'fördomar' mot elever från lägre socioekonomisk bakgrund. Det liknar rasfrågan genom att det inte bara är svårare för dessa människor att få inträde till och ha råd med en plats vid elitutbildningsinstitutioner; men när de väl kommer in är det svårare för dem att integreras med en studentkår som är så dominerad av medel- och överklass. I Cambridge, med alla dyra formella hallar, universitetsskidresor, privata medlemsklubbar och May Balls, verkar det som om du antas vara rik tills motsatsen bevisats.
Jag är också Cambridge. Jag glömde precis min whiteboard
Fördomar mot socioekonomisk bakgrund är tätt sammanvävda med etnicitet. Etniska minoriteter över hela landet har det nästan undantagslöst ekonomiskt sämre, där svarta afrikaner löper två och en halv gånger så stor sannolikhet som vita människor att leva i ett låginkomsthushåll, och mer än dubbelt så stor risk att bli arbetslösa. Avskaffandet av EMA, nedskärningar i offentlig sektor och nedskärningar av frivilligsektorn drabbar alla etniska minoritetsfamiljer hårdare än någon annan.
Så kanske snarare än att titta på slentrianmässig, ofta oavsiktlig rasism, kan det vara bättre att titta på den institutionaliserade ojämlikhet som orsakade den.
Missförstå mig inte, det är bra att studentkampanjer som BME tar upp tunga frågor i förgrunden. Först med detta första steg kan vi sedan komma in i den verkliga affären att ta reda på hur vi ska lösa problemet. Med alla de senaste kommentarerna som fördömer vår generation av studenter som apatiska och opolitiska, mer intresserade av att störta Jägerbomber än att vidta åtgärder i vår tids brännande frågor; populariteten för I, Too, Am-kampanjerna har gett oss en liten glimt av det potentiella svaret från studenter när starka ställningstaganden tas i frågor som är relevanta för dem.
Vi gillar social rättvisa OCH jagerbomber!
Men om kampanjer som dessa inte bygger på genom att gå ihop med andra relevanta kampanjer och organisationer, student eller på annat sätt, kommer momentum att förloras och ingen förändring kommer att ske. Medborgarrättsrörelsen bekämpades inte enbart av afroamerikaner, inte heller vann segrarna för kvinnors och homosexuella befrielse utan män eller hetero. För att bekämpa en fråga av den här omfattningen kan vi inte sluta med att bara lyfta fram rasdiskriminering av studenter vid några få elituniversitet. Nej, vi behöver integrerade rörelser på nationell nivå som är engagerade i att bekämpa de politiska och ekonomiska strukturer som systematiskt missgynnar stora delar av befolkningen.
Och för det kommer vi att behöva en större whiteboard...
