Ibsen är utan tvekan den moderna naturalismens fader. I denna produktion av Erika Price är naturalism stundens känsla, att hålla saker så kontrollerade som möjligt – ändå finns det aspekter som verkar undgå den kontrollen.
När jag ser pjäsen påminns jag nyfiket om Wild Honey, som jag recenserade tidigare under terminen, efter att ha sett Will Batty, Inge-Vera Lipsius, Jesper Eriksson och Kay Benson interagera i en märkligt liknande obalans i maktdynamik, och därför är det svårt att inte jämföra deras Tjechov-roller med dem hos Ibsen, särskilt som de två författarna är så lätta att jämföra, med fokus på interpersonell dynamik och naturalism i skådespeleriet framför allt.
Det är klart att Lipsius utmärker sig i dessa roller, där en mäktig kvinna håller hovet med sin sexualitet som styr männen runt henne. Äktenskapet är bara en nödvändig handling för Hedda, efter att ha slitit ut sig med ungdomen – men hon är uppenbarligen inte mindre livskraftig, med tanke på den makt hon har över inte bara sin man, utan alla andra män i pjäsen. Dynamiken mellan Lipsius och Jamie Bispings Eilert Loevborg, Heddas man Tesmans akademiska rival, är elektrisk, laddad med deras delade historia och Heddas manipulativa kraft över en man som hon påstod sig inte ha älskat: detta är ett av de starkaste ögonblicken i pjäsen. , särskilt med faran av deras intima diskussion i hörhåll av hennes man och Loevborgs nuvarande älskare.
Även om pjäsen faller ner en aning med sin uppsättning – tavlan lite sladdrig, väggarna lite ostadiga, krockar något med den avsedda elegansen och klassen av Heddas förment otillmötesgående smak – valvet in i det mindre bakrummet, höljt med vit gasväv är perfekt för att förmedla aspekterna av hemlighetsmakeri och hemlighet i pjäsen, känslan av vad som lämnas osedd och osagt.
Will Batty är en fröjd att se när Heddas töntigt tillgivna akademiske make, George Tesman – utomordentligt olik den råa och taggiga halvvildheten – med en perfekt polerad accent som känns som en slug sändning av vissa Cambridge-akademiker. Ibland verkar det som att hans vänskapliga uppträdande är olämpligt för en scen som kanske är bättre serverad med starkare känslor, och ändå i skräcken för pjäsens avslutande bild verkar det helt passande.
Erikssons hala domare Brack är lagom opålitlig, i sina strävanden att förföra sin förment goda vän Tesmans fru; han kommer mest till sin rätt i sin misstanke om Heddas inblandning i ett dödsfall, vänder hennes manipulativa hand tillbaka mot henne med en välkontrollerad, lätthänt grymhet som tydligt sliter i henne.
Det är synd att Ibsen inte har tilldelat Georges moster Juliana en större roll i pjäsen: Hannah Rices skildring av den upprörda, välmenande moster Juju var helt på topp, i hennes uppenbara tillgivenhet för sin brorson, och därmed i förlängningen hans ny brud, trots hennes reservationer mot Hedda.
Lipsius är kanske för bräcklig i de inledande scenerna, hennes förakt för både hennes man och hans moster framställer sig som en för tunn kvinna; men Hedda avslöjar sig som i själva verket den marionettmästare som styr sin mans stråkar. Faktum är att hon leker med alla hon möter, glödande i en scen där hon håller många strängar - den charmiga värdinnan har gått för långt och slår en alkoholiserad alkoholist som den perfekta ironin.
Det här är en mycket svår pjäs att göra bra – många professionella produktioner har kämpat för att få de nödvändiga drivande elementen som Ibsens naturalism befaller, och det här är en produktion som förvisso innehåller ögonblick av den impulsen, men som kämpar för att hålla uppe den elektriska energin som tvingar oss att se varje karaktärs minsta rörelse under hela pjäsen. Icke desto mindre, de ögonblick som lyckas bli helt rent konversations- nästan enfaldiga- och men ändå intensivt övertygande, är otroligt starka och kan inte bortse från när man prisar pjäsen.
3 stjärnor.
Bilder med tillstånd av Hedda Gablers produktionsteam.
